Konstnärsporträtt Larissa Stenlander

Konstnärsporträtt. Larissa Stenlander.

Efter att ha försökt nå varandra i två dagar så kom vi äntligen fram tillvarandra kl halv nio en tisdagskväll. Larissa hade precis gett sin hund Sarah lite mat, så jag kunde höra små skall i bakgrunden.

Vi talar en stund och skrattar åt små missöden i vardagen som hindrat oss från att talas vid. Jag märker direkt att hon är öppen och glad och nyfiken. Hon pratade på som om vi två har känt varandra länge.

När vi väl börjar tala om hennes konst så är det tydligt att hon har tänkt  och analyserat sitt skapande en hel del. Det kom en tankeslinga efter en annan.

Jag frågar henne om hennes teman. Varför hon väljer att måla det hon gör.

Jag målar kvinnor, för att jag är en kvinna. Är det första hon svarar.Sedan följer svaret att hon målar sina väninnor, samhällsklimatet och från sitt eget liv.

Hon berättar om det svarta hålet som ofta dyker upp i flera av hennes målningar. Hon förklarar att det symboliserar något annat än det hon är i nu, något hon vill ha eller uppleva. Man lever i två världar berättar hon, en i sin verklighet och den andra i det hålet, där drömmar och önskningar finns. Det svarta hålet är en företeelse. Hon säger att Sverige innan hon flyttade hit från Moskva var ett svart hål för henne.

En av hennes senaste tavlor porträtterar en kvinna som försöker klättra in i det svarta hålet. Men vars rumpa är större än själva hålet. Hon berättar att så kan ju livet se ut, fyllt av naivitet, att man tror att man klarar av något men ibland är det omöjligt. Mission impossible säger hon och skrattar. Man märker att det finns både humor och allvar i hennes skapande.

Hon berättar att alla målningar är baserade på olika situationer i hennes liv och att hon alltid återkommer till samma tema då hon upplever att hon inte är klar med sitt berättande i just det uttrycksättet.

När vi talar om kvinnorna i hennes målningar och varför dom oftast ser likadana ut säger hon att kvinnorna i hennes målningar är nöjda med sig själva, dom bantar inte, dom står inte i spegeln för länge, dom trivs med sig själva.

Varför dom alltid har samma kläder och oftast samma färgschema är för att annars om dem är olika eller har olika utseenden, då handlar det helt plötsligt om utsidan, och det är inte meningen med hennes tavlor. Det handlar om karaktär och personlighet. Hon tar upp sin hund Sarah som exempel, hon målar bara en av sina hundar, hennes bullterrier, för att den är fulsnygg, och är mycket mer intressant att måla än hennes andra hundar som kan anses mer fina.

Jag fortsätter med frågan om hon och Tommy TC Carlsson får inspiration av varandra.  

Omedvetet säger hon. Hon menar att Tommy som tidigare inte målade så mycket i färg har börjar måla i mer färg på grund av henne. Och att hon i sin tur börjat använda mer skuggor i sitt målande tack vara honom. Även om de målar olika bilder kan bilderna ibland bli väldigt lika.  

Hon fortsätter med att berätta om hur Tommy målade egna svarta hål tidigare i sitt konstnärskap, fast i form av fågelholkar och hur dessa hål matchar deras hunds Sarahs svarta ryggfläckar. Match made in heaven.

Min nästa fråga är om hon alltid känt en dragning till konsten.

Alltid. Jag har alltid varit kreativ. Hon berättar om hur hon alltid vill uppfinna saker, även om det redan finns, så vill hon göra dessa uppfinningar på sitt sätt. My way. Hon pratar vidare om hur hon brukade skriva dikter och att året 1995 var då hon började skapa serier i sitt målande.

Under hennes skolgång säger hon att hon upptäckte konstnären Salvador Dali. Hon minns speciellt en målning med en elefant på långa ben som gjorde intryck på henne.

Hon och hennes väninna brukade alltid rita på lektionerna under skoltiden. Hon minns att dem alltid ritade längst bak i sina mattepärmar. Ibland blev dem till och med utkastade ur klassrummet för att dem skrattade så mycket åt varandras bilder.

Hon berättar att hon alltid tyckt om att analysera. Det tycker jag syns tydligt i hennes bilder idag, speciellt i hennes beskrivning om de svarta hålen i hennes bilder.

Jag frågar om hon får inspiration av andra konstnärer. Inte direkt. Inte på det sättet att hon målar likt någon annan, jag är unik säger hon och skrattar. Hon är väldigt tydliga med att hennes bilder är livsbejakande och kommer från hennes eget inre, att de inte kommer från någon annanstans.

Hon fortsätter med att berätta att hon gillar ju såklart olika konstnärer, speciellt konstnärer som målar realism, hon uppskattar deras skicklighet men känner inte att hon inspireras av dem. Hon nämner även att hon själv aldrig skulle vilja måla realism, då det begränsar henne och inte gör henne lika fri som hon är nu i sitt skapande.

Jag fortsätter med en fråga om hur hon upplever processen i sitt målande.

Olika. Det bästa enligt henne är när hon jobbar mot en deadline. Ett högt tempo gör något. Inspirationen kommer under processen. Hon fortsätter att berätta: att arbeta med ett tempo skapar disciplin, du måste jobba hela tiden. Hon menar att målandet är som en fysik träning och det måste underhållas hela tiden. Hon berättar att hon själv uppskattar teckningar hon gjort snabbt. Det är dem som är mest levande. Hennes process är konstant igång.

I huvudet finns det hela tiden en hysterisk process. Långa arbetspass är väldigt viktigt uttrycker hon. Det enda hon kan uppleva som en jobbig del i processen är att börja, speciellt om du haft en paus i en vecka eller längre. Då är det svårt att komma igång.

Hon berättar om  hur hon och Tommy åker iväg till Spanien och målar så ofta dem kan, där har dem fasta rutiner och vilar bara för mellanmål och lunch. Sen när solen börjar gå ner tar dem en långpromenad följt av en lång middag. Färgerna blir tydligare i Spanien, det är ett bättre ljus där.

Min sista fråga blir om hon minns den första bilden hon gjorde som hon tyckte blev riktigt bra.

Hon säger att det var den första bilden hon sålde. Första bilden hon satte sitt namn på och ställde ut i sitt eget galleri.

Hon hade målat den en natt när hon inte kunnat sova efter hon hade läst en artikel om att Margaux Hemingway hade gått bort. Bilden föreställde Margaux porträtt.

Hon ställde ut den i galleriet och nästan direkt så kom det in en tysk kvinna och sa ”I want to buy it!” Larissas svar blev” Do you really want to buy it?”

Hon talar varmt om sina tidigare verk som alla har ett uttryck som är tydligt. Bilderna håller fortfarande. Avslutningsvis berättar hon att hon ser fram emot att bli överraskad av sin konst i framtiden.

GKAEmma Skriven av: